Vi är drömmare, du & jag.

Klockan är mitt i natten och jag borde sova galet mycket men det går inte, jag tycker inte om att sova själv och min säng är stor och läskig och jag känner mig så liten i den.
Jag vill att Andreas ska vara här och hålla om mig hela natten sådär som han brukar göra, han ska inte vara massa mil ifrån mig för där gör han ändå ingen nytta. (enligt mig).
Jag sitter å småtröstar mig själv i hans stooora tröja och smygtittar på foton på oss och känner mig saknig, mer saknig än någonsin.
Men snart är det fredag igen, sista helgen hos honom och jag tror jag kommer gråta lite. Jag kommer inte sova i hans säng på hela sommaren för han ska vara hos sina föräldrar när han jobbar. usch, jag vill inte ens tänka så långt framåt, eller långt å långt... en vecka framåt!