Vi är drömmare, du & jag.

Så kommer vi till det här med vikt igen, det känns som att det kvittar i vilken blogg man än läser så nämns vikt någon gång och överallt finns reklam "Tappa 4kg i veckan", "Vill du går ner i vikt snabbt, klicka här" så det är väl inte så konstigt att människor inte trivs i sina kroppar. och alla tjejer i reklamerna som har ett BMI på 14 och ser allmänt sjuka ut, får det oss att må bättre? Nej tvärtom.
I hela mitt liv har min vikt varit min största fiende och varje dag har varit en kamp, man går med en sköld för att skydda sig mot blickar och ord och man är osäker om man kommer klara av att ens gå ut nästa dag. Det ska inte vara så oavsett hur mycket man än väger egentligen, men nu är det så och allt vi gör åt saken är att banta... varför? svaghet.
Jag vet för jag har själv varit där, min vikt började skena iväg i 4e klass och inom ett par år nådde jag min maxvikt, när pilen på vågen visade 90kg och det kändes som om hela världen rasade runt mig, hela jag rasade samman.
Att mina närmaste vänner vände mig ryggen när jag behövde dom som mest gjorde mig egentligen bara till en starkare människa, inte då men med facit i hand var det kanske det jag behövde för att inse att det bara var jag som kunde göra något åt saken.
Jag slutade dricka cola vilket var min största last då, jag kunde dricka flera liter om dagen och varvar man det med choklad så hade min dåvarande kost.
Jag bytade ut colan mot mineralvatten och chokladen blev mat, inte den nyttigaste maten men helt okej.
Jag började röra på mig men jag har aldrig varit något sporttjej så det var en kamp för sig.
Visst har jag haft perioder då jag har trott att ja men om jag svälter lite så blir det nog bra, men det funkar inte så, inga kilon försvann bara orken och det var det inte värt.
Idag har jag gått ner 34,5kg och det med vilja, viljan är allt man behöver.
Glöm aldrig det.



90kg - 56kg