Vi är drömmare, du & jag.

Ibland flyger tankarna all världens väg och man inser hur liten man faktiskt är.
Jag blir rädd av tanken att jag inte kommer finnas i all evighet, att jag kommer glömmas bort så som människor alltid blivit bortglömda.
Jag vill göra något stort, något så stort att jag kommer finnas kvar i denna världen, så länge som världen bestämmer sig för att vara kvar.
Har ni också känt så någon gång? att vi strävar efter något så mycket att vi glömmer bort att finnas till.
Hur ofta njuter vi av vår omgivning, människorna i vår närhet och hur ofta njuter vi av sekunderna då vi skrattar och ler?
Vi har en förmåga att glömma bort att vi faktiskt bara är här på lånad tid.

Texten ovan får mig även att fundera över alla människor som har kommit och gått i mitt liv, hur mycket jag saknar vissa och att andra kanske jag aldrig kommer få träffa igen. Jag tog aldrig vara på tiden tillsammans med er och idag eller just ikväll gör det ont.
Jag ska sluta slösa tid på att göra mig ovän och förlora människor, jag ska försöka vinna deras tid, lära känna och behålla dom i min närhet så länge jag bara kan för alla är vi unika på något sätt & vi har alltid något att lära av varandra.

Tankar,